Bland bubblande idéer, bildvärldar och berättelser. Lena Frölander-Ulf om att skapa och skrapa

Sara Nordlund-Laurent

Lena Frölander-Ulf är en barnboksmakare med många järn i elden. Länge kallade hon sig i första hand illustratör, men efter att ha skapat både text och bild till flera bilderböcker, bl.a.Pappa,  jag och havet (Förlaget 2017) som nominerades till Runeberg Junior och kapitelboken Nelson Tigertass (Förlaget 2019) som just nu tävlar om båe Finlandia Junior och Runeberg Junior råder inget tvivel om att hon också är författare. I sina bokprojekt får hon prova på olika roller: manusförfattarens, regissörens, scenografens och kostymörens! Och på idéer lider hon ingen brist – snarare tvärtom.

TIGERTASS-pärm
Nelson Tigertass, som är en kapitelbok som med fördel kan läsas högt, är nominerad till Finlandia Junior och Runeberg Junior. Bild: Förlaget.

Just nu arbetar Frölander-Ulf på den tredje boken om barnet och hunden Fidel, som denna gång ska utspela sig i storstan, men allt började med ett bröllopstal till en väninna. På den tiden arbetade Frölander-Ulf, som är utbildad inom media och kommunikation med inriktning på grafisk design, i reklambranschen. Bröllopstalet kallade hon ”Prinsessan Bulleribång” och det blev startskottet på bilderboken med samma namn. Frölander-Ulfs första manus blev refuserat, men hon fortsatte arbeta med det och fick via Söderströms förlag kontakt med författaren Hannele Mikaela Taivassalo, som hjälpte henne med texten. Tillsammans har de också skapat Mörkerboken (Schildts och Söderströms 2009). Själv säger Frölander-Ulf att det är förlagsredaktören Sara Ehnholm-Hielm hon har att tacka för sin barnbokskarriär.

”Hon såg mig och förstod att det här kan bli något”, säger Frölander-Ulf anspråkslöst.

Sen år 2014 har Frölander-Ulf själv skrivit sina böcker, med undantag för Kurre Snobb och popcornen (Schildts och Söderströms 2017) som hon gjorde i samarbete med Sanna Tahvanainen. Kurre Snobb och popcornen nominerades till barnlitteraturpriset Runeberg Junior, som också Jag, Fidel och skogen kandiderade för ett år tidigare. Den sistnämnda nominerades också till Toisinkoinen och Finlandia Junior.

Bubblor blir berättelser

Lena Frölander-Ulf liknar sin kreativitet vid ett badkar där det flyter upp bubblor som hon kan välja bland. Ibland måste hon kämpa för att bubblorna inte ska bli för många och för spretiga, och när hon arbetar med en bok måste hon anstränga sig för att hålla andra idéer ifrån sig. På samma sätt värjer hon sig mot bilder medan hon skriver.

Ett bokprojekt börjar som ”en pytteliten idé” som Frölander-Ulf måste skriva upp genast, ”för annars flyger den genom mitt huvud som en liten fågel”, konstaterar hon. Sen handlar det om att välja. Alla frön blir inte böcker, men hon märker ganska snabbt vilka hon ska spinna vidare på. Följande steg i processen är att skriva och trots att hon är både illustratör och författare skriver hon hela texten innan hon börjar rita. Det är något som hon lärt sig under årens lopp, eftersom de tidiga projekten blev tungrodda när hon ritade och skrev parallellt. Frölander-Ulf har också märkt att berättelserna kräver språkligt fokus. Det gäller att välja sina ord rätt och nuförtiden ritar hon ”inte ett streck” förrän hon fått klartecken av sin redaktör. Hon ser berättelsen hon skriver ungefär som en film, men den visuella sidan utforskar hon alltså först efter att texten är klar. I illustrationsskedet förhåller hon sig till sin text nästan som om den var skriven av någon annan, men hon stuvar om och stryker och plockar bort det hon kan uttrycka i bild i stället för med ord.

Samarbetet med Sanna Tahvanainen kring Kurre Snobb var fruktsamt också på det sättet att Tahvanainen var öppen för förslag och Frölander-Ulf och Tahvanainen bollade idéer och lekte fram Kurre Snobbs värld tillsammans.

Frölander-Ulf ser sig som en berättare, men hur hon berättar är egentligen inte relevant.

”Om jag var musiker skulle jag använda musiken som mitt medium”, säger hon.

kurre_12_lyckligaste_x
Kurre Snobb och popcornen handlar om fåfänga, missbruk och vänskap. Foto: Lena Frölander-Ulf.

Skrapkartong, svärta och brutna nyanser

Frölander-Ulfs bildvärld är lätt att känna igen. Hon använder en dämpad färgskala med brutna nyanser och är inte rädd för svart! De flesta av hennes böcker är gjorda med en särskild teknik som kallas skrapkartong. Det är en kartong med en svart yta som skrapas bort med hjälp av ett metallverktyg. Där färgen skrapas bort blir det vitt, så i stället för att teckna svart på vitt papper gör Frölander-Ulf tvärtom.

Frölander-Ulf hade testat skrapkartong på en konstkurs flera år tidigare, men det var när hon arbetade med Mörkerboken som hon kom ihåg den igen. Hon började illustrera mörkret med svart tusch på vitt papper, men hur mycket tusch hon än använde blev det inte tillräckligt mörkt och då blev skrapkartongen lösningen. Det är ett mödosamt, oerhört tidskrävande och stundvis monotont hantverk att mejsla fram bilderna ur det svarta.

”Varje gång jag är färdig med en bok som jag har skrapat lovar jag mig själv att aldrig göra om det”, säger Frölander-Ulf med ett skratt. ”Det är min egna stil, men också min förbannelse!” Under årens lopp har hon blivit snabbare och erfarnare, men fortfarande är det en teknik som är långsam och arbetsdryg.

När hon arbetade med Jag, Fidel och skogen hittade hon på att kombinera skrapkartongen med akvarell och blev överraskad av kraften i mötet mellan de olika uttrycksformerna. Också i övrigt använder Frölander-Ulf milda och rätt dämpade färger. Både En sann historia och Kurre Snobb och popcornen är färgstarkare än de två senaste böckerna om barnet i sommarparadiset, men det är ändå frågan om en färgskala med brutna nyanser.

”När jag kom hem från tryckeriet med En sann historia insåg jag att jag hade en gjort en bok som passar med min inredning”, säger Frölander-Ulf och konstaterar att hon nog har en estetik som är ”inprogrammerad”. Hon har också lagt märke till att det gäller andra illustratörer. De som använder klara färger i sina illustrationer gör det också i sina hem – och i sin klädsel. Själv säger sig Frölander-Ulf se ut ungefär som Granita Gabor i En sann historia när hon går på fest.

Och en gnutta allvar finns det nog i det påståendet, även om det allra roligaste med Frölander-Ulfs arbete är att hitta på, i alla former! Det svåraste är, inte så oväntat, att begränsa sig, att säga nej och att minnas hur förtärande och trött man kan bli av att skapa från morgon till kväll. Men belöningen är desto bättre:

”Tänk att jag får vara en del av någons barndom!” säger Frölander-Ulf tacksamt innan hon sveper in sig i sin kamelfärgade vintagekappa som hon ärvt av sin farmor och beger sig vidare. Det är nästan så man ser ett band av bubblor sväva efter henne.

jagfideloskogen_26-27.jpg
Foto: Lena Frölander-Ulf

Vastaa

Täytä tietosi alle tai klikkaa kuvaketta kirjautuaksesi sisään:

WordPress.com-logo

Olet kommentoimassa WordPress.com -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Google photo

Olet kommentoimassa Google -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Twitter-kuva

Olet kommentoimassa Twitter -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Facebook-kuva

Olet kommentoimassa Facebook -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Muodostetaan yhteyttä palveluun %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.