För lekens, kreativitetens och utmaningens skull

Finlandssvenska bilderboksmakare om att skriva på två språk

Sara Nordlund-Laurent

Den finlandssvenska barnboken, och kanske särskilt bilderboken, lever och frodas. Det ges årligen ut flera bilderböcker på de finlandssvenska förlagen och både bild och text håller hög klass. Det  skrivs och ritas om en ekorre i London, om ett hus som bebos av en brokig skara figurer, om olika sätt att bli till, om blyghet, saknad, snällhet – kort sagt om det som litteraturen ska handla om: livet, döden och allt där emellan. Många bilderböcker som ges ut på svenska i Finland kommer också ut på finska, antingen samtidigt eller kort därefter. I år har åtminstone fyra bilderböcker som skrivits av personer som verkar på svenska i Finland kommit ut även på finska, men inte som översättningar utan skrivna av samma person som författat den svenska boken. Det gäller böcker av Lena Frölander-Ulf, Maija och Anssi Hurme, Sanna Mander och Sanna Sofia Vuori.

Hur går det till när författare skriver sina texter på två språk? Är de i så fall översättningar eller är båda språkversionerna original? Varför väljer man att göra det? Vilka är vinsterna? De frågorna svarar ovannämnda författare, förlagsredaktör Jonna Brander och chefen för FILI, (dvs. Centret för litteraturexport) Tiia Strandén på.

Att författare skriver sina böcker på fler än ett språk verkar vara ovanligt, men inte alldeles unikt.

”Det finns en del författare som har gjort det i andra språkkombinationer än finska/svenska” säger Tiia Strandén. Hon lyfter fram Emmi Itäranta, som skriver sina böcker på finska och på engelska och Alexandra Salmela som skriver först på finska och sen på tjeckiska. Strandén noterar att det ju egentligen inte handlar om översättningar i ordets egentliga mening, utan ”om att helt enkelt skriva en bok två gånger på två olika språk” och hon ger de författare som besitter den kompetensen en särskild eloge.

Jonna Brander konstaterar att översättningsprocesser kan se väldigt olika ut, i synnerhet då det gäller bilderböcker. Hon lyfter fram att flera av Schildts & Söderströms författare är tvåspråkiga och berättar att de har många synpunkter på både det finska och det svenska språket, även om de inte regelrätt översätter själva.

”I en bilderbok med ganska lite text anlitar vi inte nödvändigtvis en översättare utan gör arbetet redaktionellt och i samarbete med författaren. Även om man anser att någondera språkversionen är originalet, kan det hända grejer i den andra språkversionen som påverkar” säger Brander. ”Vi är ofta många som kommer med input och bild- och textarbetet sker parallellt, processerna går in i varandra, de är sällan lodräta och tydliga. Så kan man inte jobba med textböcker, men just när det gäller bilderböcker känns det ofta som en bra sak för slutresultatet att låta över­sätt­nings­processen framskrida lite på sina egna villkor.”

skuggorna-oppnarparaply
Rättigheterna till Maija & Anssi Hurmes Skuggorna har sålts till det tjeckiska förlaget Cesta Domu och boken kommer att översättas från finska av Alzbeta Stollova. Foto: Maija Hurme.

Hur ser det ut när man skapar på flera språk?

För Maija Hurme, som gjort flera böcker tillsammans med sin man Anssi Hurme, är svaret på om texterna är översatta eller inte entydigt:

Under täcket (på finska Peiton alla) och Fladdermuspojken (på finska Lepakkopoika) är ursprungligen skrivna av Anssi på finska och jag har översatt dem” konstaterar hon.  Vad gäller deras nyaste bok Skuggorna (på finska Varjostajat) är det Maija Hurme som står för båda språkversionerna och ingen­dera är en översättning.

Inte heller Ägget (på finska Muna) av Sanna Sofia Vuori och med illustrationer av Linda Bondestam är en regelrätt översättning.

äggetpress1(S)
Sanna Sofia Vuori säger att den finska Muna kan ses som en blandning av en översatt Ägget och en ny egen text. Berättelsen i den finska boken skulle motsvara den i den svenska och passa ihop med Linda Bondestams illustrationer och uppslagen, men Vuori hade inte den svenska texten framför sig medan hon skrev den finska. Bild: Förlaget.

”Jag skrev boken Ägget på svenska först, under en lång tidsperiod, bollade av och an och funderade tillsammans med Linda Bondestam” berättar Vuori. ”När texten var så gott som klar, skrev jag den på finska.” Vuori tycker man kan betrakta den finska Muna som en blandning av en översatt Ägget och en ny egen text. Berättelsen i den finska boken skulle motsvara den i den svenska och passa ihop med bilderna och uppslagen, men Vuori vill minnas att hon inte hade den svenska texten framför sig medan hon skrev den finska.

 Också Lena Frölander-Ulf har skrivit sin nyaste bok Pappa, jag och havet (Isä, minä ja meri) liksom den tidigare Jag, Fidel och skogen (Minä, Muru ja metsä) på både svenska och finska själv. Den svenska texten har hon skrivit först eftersom svenska ”solklart” är hennes första språk. Frölander-Ulf skriver sin text först innan hon börjar tänka på bilderna och under illustrations­processens gång ändrar hon texten när hon t.ex. stryker sådant som kan berättas i bild.

För Sanna Mander, som tycker att både Nyckelknipan och Avain hukassa kan kallas original, såg processen annorlunda ut. Vissa delar av texten är skrivna på finska först, andra på svenska, men allra först kom bilderna:

”Bildidéerna kom först”, berättar Mander och fortsätter: ”Jag tror jag behandlade texterna i Nyckelknipan nästan som bildtexter och stressade inte så mycket över dem!”

Nyckelknipans tillkomstprocess verkar lekfull och i någon mån intuitiv. Mander berättar att hon t.ex. kom på att hon ville att det skulle finnas ett spöke i en av lägenheterna i huset som boken utspelar sig i. Sen kom hon på ett rim hon gillade, t.ex. ”spökigt” och ”stökigt” och så började hon skriva och rita vidare kring ett spöke som var prylsamlare. Sen översatte hon texten. Med rim och idéer på finska fick hon hjälp av Anna Sarve, som hon skrivit Prilliga Prinsessboken tillsammans med.

Även för Maija Hurme är illustrationerna centrala när en bilderbok blir till.

”Eftersom bilderna är så viktiga i samtliga böcker har texterna levt enligt ändringar i bilderna. I Skuggorna gjorde jag alla ändringar i en språkversion först, och sen i den andra för att spara tid. ” Men hon tillägger att hon inte kommer ihåg vilken språkversion det var hon förde in i ändringarna i till att börja med.

 

I pinfärska Prilliga Prinsessboken (som Sanna Mander gjort tillsammans med Anna Sarve får vi träffa bl.a. de här prinsessorna. På finska heter boken Prinsessakirja (S&S 2018). Bilder: Sanna Mander.

Att skriva på två språk – en självklarhet, en konstnärlig lek och en kreativ utmaning

Maija Hurme har ett självklart svar på frågan varför hon skriver på både svenska och finska:

”De är båda mina språk” konstaterar hon. Hennes modersmål är finska och hennes skol- och arbetsspråk är svenska. Sin finska karaktäriserar hon ändå som lite svagare och berättar att den är kryddad med en del konstigheter och egna ord, eftersom hon växte upp i en svenskspråkig miljö och den enda finska hon hörde var familjens.

”Ännu som vuxen trodde jag att takakopetsi var rätt ord för baklucka och hos oss var karelsk pirog karjalalanpiirakka. Jag tror att ord från vårt barnspråk hade flyttat in i vardagsspråket” berättar hon.

Frågan om översättning och skrivprocesser är kopplade till både kompetens och identitet. Sanna Mander svarar på frågan om varför hon valt att själv översätta eller skriva på både svenska och finska så här:

”Jag är själv sverigefinsk men här i Finland känner jag mig ganska finlandssvensk!” Hon konstaterar att båda språken finns i hennes vardag och tycker att hon är ”roligare på finska” men att det är lättare att rimma på svenska.

Lena Frölander-Ulf lyfter fram den kreativitet och konstnärliga utmaning som arbetet med att skriva på två språk innebär.

”Jag är inte alls klockren på finska och kan säga många språkliga tokigheter när jag talar, men jag tycker hemskt mycket om det finska språket. Det är klurigt och böjbart på något vis” säger hon. Att, som hon kallar det, ”skriva om” sin bok på finska var ”som en lek; roligt och konstnärligt givande”. Så här berättar hon om hur nyfikenheten att skriva på finska väcktes:

”Under arbetet med Jag, Fidel och skogen började jag tänka på det underbara finska ordet ”mökkeily”, som inte har någon motsvarighet i svenskan. Att vara på stugan som verb! Fantastiskt!” När hon sedan kom på att karaktären Näcken Nilsson skulle heta Näkki Nykänen på finska bestämde hon sig för att ta chansen att prova skriva på två språk.

”Det var som en lek; ett test ifall jag kunde, helt enkelt. Jag bollade min text med kolleger, redaktörer, min mamma och smakade på orden och flyttade omkring på dem” berättar Frölander-Ulf.

Också Sanna Sofia Vuori såg möjligheten att skriva på finska som något roligt och som en chans att testa om hon kunde. Förlaget Teos ville ge ut boken på finska och erbjöd en översättare, men Vuori bestämde sig för att prova själv.

”Jag är en kan själv-person, på gott och ont” konstaterar hon. Till sin hjälp hade hon Maarit Halmesarka och Petri Winckel.

nacken
Näcken Nilsson, som på finska heter Näkki Nykänen, var en av orsakerna till att Lena Frölander-Ulf bestämde sig för att försöka skriva om berättelsen Jag, Fidel och skogen på finska. Foto: Lena Frölander-Ulf.

Språklig koll och nya perspektiv

Vad vinner man då på att skriva på två språk, förutom kreativiteten, utmaningen och kanske tillfredsställelsen?

”Full koll över språket” lyfter Hurme fram, och Vuori är inne på samma spår:

”Det är min egen text.”

Mander pekar på att läsekretsen förstås vidgas när en bok ges ut på två språk:

”Böckerna får ju större publik” säger hon och berättar om hur hon hittat Nyckelknipan på bibliotek i Stockholm och Avain hukassa i en förteckning över böcker som hennes dotter skulle läsa i finskundervisningen i skolan.

Hurme pekar också på en rent ekonomisk nytta; för en översättning får man biblioteksersättning också i Sverige, vilket man inte får för illustration. Men nackdelen är att det blir ytterligare en sak att hålla koll på:

”I Skuggorna gjorde jag bild och text på två språk. Lyckligtvis hade jag bra redaktörer på båda språken.”

Också Sanna Mander och Lena Frölander-Ulf har både illustrerat och skrivit på två språk. För Frölander-Ulf gav det nya perspektiv och också oväntade följder:

”Arbetet med den finska texten ändrade också på den ursprungliga svenska när jag sprang på förbättringar genom det nya perspektivet.”

Dessa böcker nämns i texten:

  • Lena Frölander-Ulf: Jag, Fidel och skogen. Schildts & Söderströms 2016
  • Lena Frölander-Ulf: Minä, Muru ja metsä. S&S 2016
  • Lena Frölander-Ulf: Pappa, jag och havet. Förlaget 2017
  • Lena Frölander-Ulf: Isä, minä ja meri. Teos 2018
  • Anssi & Maija Hurme: Under täcket. Schildts & Söderströms 2012
  • Anssi & Maija Hurme 2012: Peiton alla. S&S 2012
  • Maija & Anssi Hurme: Fladdermuspojken. Schildts & Söderströms 2014
  • Maija & Anssi Hurme: Lepakkopoika. S&S 2014
  • Maija & Anssi Hurme: Skuggorna. Schildts & Söderströms 2018
  • Maija & Anssi Hurme: Varjostajat. S&S 2018
  • Sanna Mander: Nyckelknipan. Schildts & Söderströms 2017
  • Sanna Mander: Avain hukassa. S&S 2017
  • Sanna Mander & Anna Sarve: Prilliga Prinsessboken. Schildts & Söderströms 2018
  • Sanna Mander & Anna Sarve: Prinsessakirja. S&S 2018
  • Sanna Sofia Vuori & Linda Bondestam: Ägget. Förlaget 2018
  • Sanna Sofia Vuori & Linda Bondestam: Muna. Teos 2018

Vastaa

Täytä tietosi alle tai klikkaa kuvaketta kirjautuaksesi sisään:

WordPress.com-logo

Olet kommentoimassa WordPress.com -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Google photo

Olet kommentoimassa Google -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Twitter-kuva

Olet kommentoimassa Twitter -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Facebook-kuva

Olet kommentoimassa Facebook -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Muodostetaan yhteyttä palveluun %s