INFLUENSA I SJÄLEN ELLER ETT BURLESKT NÖJESFÄLT I HJÄRNAN

OM PSYKISK OHÄLSA I BARN- OCH UNGDOMSLITTERATUR

Sara Nordlund-Laurent

Den nordiska barn- och ungdomslitteraturen väjer inte för svåra ämnen. Det gäller död, utanförskap, flykt, hemlöshet och våld, men också depression, bipolaritet, tvångstankar och utmattning. Här är en samling nyare och äldre böcker för läsare i olika åldrar med den gemensamma nämnaren mental ohälsa.

Ensamstående mammor som gömmer sig bakom hår, huvudvärk eller huvudlöshet

Mitt i natten när fullmånen lyser som bara fullmånar kan knackar två kvinnor på Medusas dörr. De möts av ett gnäll och ett hårsvall som döljer både kropp och ansikte. Men kvinnorna vet varför de har kommit och efter en skarp tillsägelse kommer Iris till världen. Medusa virar genast in henne i sitt enorma hårsvall och med en ledig hårtest föser hon vänligt ut kvinnorna ur sitt hus. I Mamma Medusas hårsvall ryms hela världen, men här finns plats bara för Iris. Och Iris plats är ingen annanstans än här. Kitty Crowthers bilderbok Mamma Medusa (i svensk översättning av Joar Tiberg, Rabén & Sjögren 2015) handlar om utanförskap och isolation, om ensamhet och inåtvändhet och om rädslor som kan gå i arv eller brytas.

IMG_3995

Också Emmas mamma i bilderboken Mammas hår av Gro Dahle och Svein Nyhus (Håret till mamma utkom på norska år 2007 och den svenska översättningen av Nils Aage Larsson 2012 på Daidalos) har ett hårsvall som har ett eget liv och humör och gömmer en hel värld. Här är håret en spegel av mammans inre och till en början är det fullt av sol och skratt och lockarna både viftar och vinkar. Men redan efter två uppslag hänger håret och det dröjer inte länge förrän solen är borta. Det enda som finns kvar är trassel och tovor och Emmas rädsla för att håret ska kväva dem båda. Här är håret ingen trygg plats som omsluter barnet, utan det är vilt och farligt och hemskt, och Mamma varken ser eller hör Emmas skuldkänslor. Emma måste samla mod för att tämja det slingrande svallet som slår knutar på sig självt så det låter om det, och hitta ett sätt att gå in i håret och möta det farliga och onda som bor i och befolkar det. Mamman är slav under sitt hår och Emma är nära att förlora hoppet, men det finns hjälp att få.

I bilderboken Silva och teservisen som fick fötter (Schildts 2011) av Sanna Tahvanainen och Sari Airola är det inte håret det hänger på, utan huvudet. Silvas mamma lider av migrän och en längtan efter att försvinna. Mamman har ”hemligheter i ögonen” och Silva hjälper henne hitta ett sätt att försvinna, men när mamman sjunker in i tapeten känner Silva sig ensam. Mamma ”sitter kvar, men hon är ändå borta”. Och hon glömmer att lämna en lapp. Silva lever, liksom Iris i Mamma Medusa och Emma i Mammas hår, ensam med sin mamma och rädslan för att bli ensam på riktigt är påtaglig och skrämmande. Samma konstellation hittar vi i Sanna Tahvanainens följande bilderbok Dröm om drakar (Schildts & Söderström 2015) med illustrationer av Jenny Lucander. Här möter vi en mamma som är ”för trött för att sova” och också här är det det syskonlösa barnet som gör vad hon kan för att hjälpa mamma. Boken nominerades till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris år 2016.

IMG_3999

Åke i Pija Lindenbaums bilderbok När Åkes mamma glömde bort (Rabén & Sjögren 2005) är också endabarn. Hans mamma har tusen armar och gör tusen saker på en gång. Hon hojtar och skyndar på Åke samtidigt som hon dricker kaffe och borstar tänderna. Men ändå räcker tiden inte till och mamma och Åke får springa till dagis. Förutom en morgon när Åke vaknar och måste väcka mamma. Det visar sig att hon har blivit en drake och glömt bort hur man gör frukost och hur man tar hand om ett hushåll. Av vad hon sysslar med på jobbet minns hon inte ett skvatt, så Åke får ringa och sjukanmäla henne. Det blir en märklig dag när mamman bl.a. äter insekter och skrämmer barn och hundar, och allt ansvar faller på Åke.

IMG_3997

Även Fia i Malin Anclairs och Mimmi Tollerup-Grkovics bilderbok Ibland regnar det … (Opal 2008) får stundvis ta ansvar för sin mamma – som också hon lever ensam med. Fias ansvar går, liksom Åkes, ut på att ta hand om sådant som mamman glömmer bort, men också om att släta över, försvara och förklara mammans beteende inför andra. Mamman är full av upptåg, översvallande och ofta gränslös. Förutom de dagar då hennes krafter tagit slut och hon inte orkar ta sig upp ur sängen.

I kapitelboken Mamman som slutade sjunga (Idus 2016) med text av Sofia Weiss och illustrationer av Aurora Lindfelt är det Amelias mamma som drabbas av en depression och också här handlar det om en ensamstående förälder och det finns varken syskon eller släktingar att söka stöd hos. Boken tar upp den skam som Amelia upplever när hennes mamma blir allt mer frånvarande och Amelia ljuger för sin bästa vän för att skydda sin mamma. En av de största behållningarna med boken är att den förklarar depression på ett tydligt sätt och sätter ord på det som är svårt är att förklara. En läkare konstaterar att mamman har fått ”influensa i själen” och att hennes problem staplat sig på varandra som ”ett torn med byggklossar” som blivit för tungt och rasat. Boken visar också att en depression går att vårda, och att det inte är barnet som ska bära ansvaret.

Det är mycket för de syskonlösa barnen att ta hand om, och som läsare förstår vi att utsattheten är värre när det inte finns syskon eller en annan förälder att söka tröst hos. Men var finns papporna riktigt och varför är det så gott som uteslutande mammornas mentala ohälsa som gestaltas?

Längtan bort

I Sara Stridsbergs och Anna-Clara bilderbok Tidholms Mamman och havet (Bonnier Carlsen 2012) får vi möta inte bara en, utan två mammor som inte alltid har tid. Mammorna gömmer sig bakom sina tidningar när barnen Milou och Tiger vill bada med dem och det är så mycket annat att göra: ”datorn och telefonen och dammsugaren och … cigaretterna som skulle rökas under köksfläkten”. Mamma Fin reser mycket och en dag försvinner hon, ner i toaletten. Tiger är ledsen och orolig, men Milou tar saken i egna händer och dyker ner samma väg som mamman. Den här boken tematiserar längtan och behovet att få vara för sig själv, som så många vuxna med familjer för en evig kamp för, medan barnen gör allt som står i deras makt för att vara tillsammans.

IMG_3998

Alltings hopplöshet – och Ingenting

I barnlitteraturen är det förstås inte bara föräldrar som förlorar fotfästet, trots att det är ett vanligt mönster i böcker som tangerar psykisk ohälsa. En som var tidigt ute med att skildra hur det känns för ett barn som förlorar livslusten var Barbro Lindgren. Så här skriver tioåriga Barbro i sin dagbok: ”Det känns så sorgligt inuti mej, jag vet inte varför, men det är som om jag inte vill skratta mera.” Hopplösheten slår henne med en sådan kraft att hon inte klarar av att gå i skolan. Hon kan helt enkelt inte sitta i sitt klassrum och bara vänta på att tiden ska gå – och hon kan inte rycka upp sig på beställning. Ibland finns det en orsak till att allt blir nattsvart, t.ex. nya hus, stora barngrupper och ödsliga tallar kan utlösa ledsenheten, och stundvis känns det som om livet tar slut. Men det är inte bara Barbro som har det svårt, utan också hennes vän Ingrid som dras med rädslor och fobier och i perioder lider hon av både renlighetsmani och sanningsmani. Barbro Lindgren skriver rakt och ärligt och ibland med humor om sin värld i dagböckerna Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner som första gången kom ut mellan åren 1971 och 1973 (Rabén & Sjögren, senare med nytt bildmaterial på Karneval). Hos mig väcker böckerna minnen: jag läste dem med nyfikenhet, men också viss oro när jag själv var i ungefär samma ålder som böckernas Barbro och att läsa, undra och grubbla var min stora sysselsättning i livet, då som nu.

IMG_3996

En annan dagbok som skrivs av ett barn som kämpar med att hitta sin plats i tillvaron är Petter Lidbecks Anna Larssons hemliga dagbok (Tiden 2003) som riktar sig till läsare i slukaråldern. Anna har förlorat sin mamma och upplever ett stort utanförskap både hemma och i skolan. I sin dagbok skriver hon två versioner av sitt liv: en där hon målar upp sin vardag som hon önskar att den var, och en annan där hon rapporterar om sin verklighet utan att försköna. De två versionerna har inte mycket gemensamt, och det är hjärtskärande att se vad Anna genomlider versus vad hon drömmer om.

Huvudpersonen i Anna Höglunds Om detta talar man endast med kaniner (Lilla Piratförlaget 2013) kämpar också med känslor av meningslöshet och utanförskap. Det handlar om en trettonårig högkänslig kanin som grubblar över varandets stora frågor och försöker hitta ett sätt att finna en mening i en tillvaro där t.o.m. mamma tror att känslig är något man kan välja att vara. Det är en poetisk och oerhört finstämd bilderbok som riktar sig till ungdomar och vuxna.

En som också upplever ett utanförskap och en stor sorg, är huvudpersonen Lila i Kitty Crowthers Jag och ingenting (i svensk översättning av Gun-Britt Sundström 2014 på Berghs). Lila har förlorat sin mamma och de andra barnen tycker hon är konstig, men hon hittar tröst hos låtsasvännen Ingenting och konstaterar: ”Ingenting spelar någon roll när Ingenting är med mig”. Att låtsaskompisen heter Ingenting och boken i hög grad handlar om att orientera sig i en tillvaro där man förlorat allt gör berättelsen komplex och öppen för tolkningar.

Från en t-central i rusningstid till total tystnad

Till sist vill jag lyfta fram tre svenska ungdomsromaner med olika kopplingar till mental hälsa.

Jenny Jägerfelds Jag är ju så jävla easy going (Gilla 2013) är en fartfylld historia med mycket humor och en hel del kaos. I händelsernas centrum står Joanna som är kvicktänkt och rapp i munnen, men inte alldeles socialt anpassad. Hon har adhd och beskriver det som ett ”burleskt nöjesfält” i hennes hjärna, en ”veritabel freakshow”, ”en experimentell jazzorkester”, ”en djurpark”, ”en t-central i rusningstid” och ”ett analogt twitter”. Hennes pappa däremot är sjukskriven pga en depression och enligt Joanna har han ”nästan slutat gå och i det närmaste slutat prata” efter att han fått diagnosen. Hon konstaterar att deras diagnoser innehåller diametralt motsatta drag och att de inte är en lyckad kombination. Joannas mamma är inte deprimerad men hon blir alltmer desperat, eftersom hon är en författare som ingen vill ge ut. Situationen börjar bli ohållbar, inte minst ekonomiskt, och det är bara en tidsfråga innan de inte kommer att ha råd att hämta ut Joannas medicin längre. Skräcken över att medicinen ska ta slut gör att Joanna bestämmer sig för att ta saker och ting i egna händer – och det blir inte mindre kaos precis.

IMG_3991

Mattias Edvardssons April, April (Opal 2015) är sjuttonåriga Hugos berättelse. Hugo har hela sitt liv levt ”i skuggorna, i marginalen, vid sidan av”. Han har förlorat livslusten och bestämt sig för att ta sitt liv på ett spektatulärt sätt för att få upprättelse. Det blir ett misslyckat försök och i stället för att väcka uppmärksamhet med sin dramatiska död blir Hugo hånad och skrattad åt på sin hemort och ivägskickad till Solgläntan, ett behandlingshem för ungdomar. Till behandlingshemmet får ingen komma på besök och kontakten med omvärlden är kraftigt kringskuren. Målet är att man ska vara redo för att ta steget ut i samhället igen, och vägen dit går bl.a. via ”förtroendecirkeln” som är ett slags styrd gruppterapi med mottot att det som sägs i cirkeln stannar i cirkeln. På Solgläntan lär Hugo känna tre andra ungdomar som alla har en del i bagaget och delar sin oförmåga att lita på andra människor. Boken tar upp teman som psykisk ohälsa, (nät)mobbning, lögner och självskadebeteende, men också förälskelse och förtroende. En beskrivande replik står Julie för: ”Du fattar väl att det här inte är riktigt smärta?” sa hon och pekade mot armen. ”Det som gör riktigt ont sitter nån helt annanstans, mycket längre in.”

Lisa Bjärbos Djupa Ro (Rabén & Sjögren 2015) tar också upp smärta så djup att den inte går att leva med. Fyra vänner samlas på den lilla orten där de växt upp, Ingelstad, för att ta avsked av den femte vännen i gänget, han som inte finns längre. Vännerna förstår till en början inte vad det är som hänt: Varför dog Jonathan? Vem ligger bakom hans död? Och hur går man vidare när ens bästa vän inte finns längre? Vännernas insikter djupnar när Jonathans berättelse nystas upp och de börjar våga skymta sanningen, men hur ska de kunna leva med den? Djupa Ro är en utvecklingsroman där vi får följa de olika karaktärernas, men också det sammansvetsade gängets, förändring och utveckling.

Vastaa

Täytä tietosi alle tai klikkaa kuvaketta kirjautuaksesi sisään:

WordPress.com-logo

Olet kommentoimassa WordPress.com -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Google+ photo

Olet kommentoimassa Google+ -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Twitter-kuva

Olet kommentoimassa Twitter -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Facebook-kuva

Olet kommentoimassa Facebook -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Muodostetaan yhteyttä palveluun %s