Känslighet, skörhet, frihet och mod. Intervju med Jenny Lucander

Sara Nordlund-Laurent

Jenny Lucanders bilderböcker läses och älskas av barn och kanske i synnerhet deras föräldrar. Hennes estetik väjer inte för det som är svårt eller farligt, som gör ont eller kanske är fult, och med en tydlig linje och genomtänkt färgpalett berättar hon sin version av berättelsen.

Vad hon väljer att lyfta fram och hur lämnas aldrig åt slumpen, och hennes bildvärldar befolkas av personer som är lätta att känna igen och element som är typiska för vår samtid, men bjuder ändå på överraskningar. Här samtalar vi om hur hon blev illustratör, hur hon arbetar och hur hon tänker kring sin stil och sitt arbete.

vi_ar_lajon_uppslag_03.jpg
Vi är lajon som Jens Mattson skrivit texten till handlar om hur en familj tar sig vidare när ett barn drabbats av sjukdom.

”Jag har alltid, alltid varit fascinerad av berättelser och bilder!” säger Jenny Lucander.  ”Som jätteliten, innan jag hade något hum om vad det fanns för yrken, så tänkte jag mig att jag skulle vilja bli barnboksillustratör. Jag tror det berodde på min farmor Anitra Lucander som var konstnär. Hon hämtade alltid böcker från sina resor och i mitt barndomshem fanns det mycket bilderböcker. Jag var ett ritande barn och tänkte att det här ska jag bli sen. Sen glömde jag bort det när jag blev äldre och började tänka att man måste ha ett riktigt jobb och annat kom i vägen. Men det var nog det första jag hade tänkt mig.”

Lucander har gjort illustrationer för bl.a. tidningar och reklam sedan år 2005, och år 2012 kom den första barnboken med hennes illustrationer ut på Schildts & Söderströms. Det var mellan­ålders­boken Singer med text av Katarina von Numers-Ekman, och Lucanders bilder väckte mersmak. De karaktäriserades som ”utmejslade och småfräcka” och konstaterades fånga ”minspel och relationer på pricken” (Mia Österlund i Hbl 4.12.2012). Ett par år senare kom den första bilderboken Flickan som blev varg (Vombat 2014) med text av Sofia Hedman. Också för den fick Lucander fin kritik: ”man försjunker gärna i de härliga och välgjorda miljöbilderna fyllda med kluriga detaljer” skrev BTJ.

”Sedan dess har det rullat på” konstaterar Lucander.

En tydlig linje och genomtänkta färger

”Min stil är ganska mycket som jag är; känslig och skör. Jag tänker ibland att jag borde vara modigare; bara slänga stora sjok med starka färger” säger Lucander, ”men min styrka är ändå själva tecknandet och linjen.”

Lucander konstarerar att hon är bra på att teckna och avbilda.

”Jag är inte intresserad av att göra bilder som ser ut som fotografier, men vill ändå fånga någonting av hur det ser ut på riktigt. Jag är intresserad av att iaktta både barn och vuxna och se hur de ser ut när de gör saker. Croquis kan man ju göra utomhus, t.ex. på en tågstation, men människor rör sig så snabbt så jag använder ofta i stället fotografier som modell för att fånga hur en människa ser ut när den gör något särskilt eller känner något visst. Jag tycker om att använda färg och experimenterar mera och mera med det, men i min stil är nog linjen viktig. Alla använder inte linjer och det är kanske inte så trendigt, men jag vill hålla fast vid den eftersom den är min styrka.”

Färger är också något som Lucander funderar en hel del på. Hon säger att hon inte har en färdig färgpalett som hon alltid kör med eller en viss skala som hon arbetar med, utan det är berättelsen och dess förutsättningar som styr.

”I Vildare, värre, smilodon är det mycket känslor och Annok är så arg, så det var viktigt att  använda starka färger. I Snön över Azharia fick det vara mycket vitt på grund av snön och vintern, och sparsamt med färg för att det ska tilltala lite äldre barn.” berättar Lucander. Både Vildare , värre, smilodon och Snön över Azharia har text av Minna Lindeberg och är utgivna på Förlaget. Den förstnämnda kandiderade för både Runeberg Junior och Nordiska rådets pris för barn- och ungdomslitteratur och den senare är nominerad till IBBY Honour List 2019. Också Dröm om drakar (Schildts & Söderströms 2015) som Sanna Tahvanainen skrivit texten till  nominerades till Nordiska rådets pris för barn- och ungdomslitteratur. Så här berättar Lucander om hur hon tänkte kring färgerna i bokens verklighet och parallella drömvärld:

”I Dröm om drakar hade jag en tanke om att bara använda tre färger för att se vart det för mig. Det blev lite flera, men den är ändå enhetlig. Jag funderade mycket på hur jag skulle använda färgerna också eftersom det är en drömvärld.”

Vildare_varre_smilodon_bilder_01-4.jpg
Lucander har valt starka färger till Vildare, värre, smilodon för att illustrera huvudpersonen Annok Sarris starka känslor.

Med disciplin och eftertanke

Lucander arbetar disciplinerat och med ett tydligt schema. Det är viktigt för henne att samtala med författaren och redaktören och fundera på vad det är för värld som berättelsen rör sig i, vad det är som boken egentligen handlar om, hur karaktärerna ska se ut, vilken klass de hör till och vilken tid de lever i. Efter det gör hon upp en tidsplan och skriver upp i kalendern vilket uppslag hon gör vilken dag.

”Ett uppslag till en bilderbok tar två veckor att göra” berättar hon. ”Jag hinner fundera på allt möjligt eftersom jag har reserverat den här tiden för varje uppslag. Det som driver mig och gör arbetet så njutningsfullt är att det är som om jag skulle lägga ett eget pussel och jag får kicks och är nöjd när jag har hittat på något riktigt bra. På varje uppslag måste det finnas någonting som jag har hittat på, annars är jag inte riktigt nöjd.”

Karaktärerna och miljöerna är allra viktigast för Lucander. För läsaren är det lätt att känna igen t.ex. Annok Sarris pappa eller föräldrarna i färska Vi är Lajon (Natur & Kultur och Förlaget 2019) med text av Jens Mattsson.

”Det är jätteviktigt för mig att de ska vara förankrade i samtiden! Jag tycker det är jätteslarvigt om man bara ritar ’en typisk tant med en hatt med en blomma instucken och lång kappa’. Jag vill rita typer som man kan känna igen och genast förstå hurdana de är!” utbrister Lucander. ”Där tror jag jag är inspirerad av Pija Lindenbaum vars personer är genomomtänkta. Hon ritar aldrig bara ’en gubbe’ utan det är alltid en individ.”

Lucander betonar att det här inte är ett önskemål från t.ex. författare eller förlag, utan något som hon gör för sig själv, ”lite som ett spel”. Hon tycker också det är roligt att tänka sig att man någon gång i framtiden kan gå tillbaka och titta på hennes karaktärer och se hur folk såg ut och vad som t.ex. var modernt i klädväg på 2010-talet.

Samma tankegångar har Lucander när det gäller miljöerna i hennes böcker.

”Vad är det för en stad och vad vill jag visa med just den här staden? Det får förstås inte vara påklistrat, men jag vill gärna ha med element som är lite drömska” berättar Lucander, men fortsätter: ”Det ska inte se ut som det ser ut ’på riktigt’ och jag lämnar somligt halvfärdigt. Jag kanske inte har tålamod att bygga upp en hel vägg med tegelstenar, men gör lite. Jag stämmer hela tiden av med vad som är snyggt också.”

drak_uppslag_13
I Dröm om drakar vistas mamman i en drömvärld.

Miljoner möjligheter, men också ansvar

Lucander talar om illustratörens ansvar och lyfter fram att det är avgörande vad man väljer att avbilda.

”Det finns miljoner möjligheter när man har en text och jag funderar mycket på vad det egentligen är som jag ska visa. Om jag tänker för mycket på det kan jag bli skrämd och hämmad av ansvaret och tanken på hur fel det kan gå. I de stunderna kan det löna sig att hoppa över till ett ställe där man genast vet vad man vill avbilda.”

Lucander vet ofta ändå direkt vad det är hon vill visa och hon tänker vanligtvis att hon inte vill ta fasta på det självklara.

”I Vildare, värre, smilodon visste jag att jag inte ville lyfta fram dagismiljön på första uppslaget, utan i stället rita en lekfantasi i en lejonbur. I texten sägs det att vi är på lekis och då blev det viktigt att inte avbilda det utan att visa leken.”

Ibland väljer Lucander också att illustrera sådant som inte direkt står i texten, kanske för att visa en persons känslor eller roll, som när Bella i Dröm om drakar sköter sin sköldpappa för att illustrera att hon tar på sig den vårdande modersrollen när mamman är upptagen med sitt.

”Det är kanske konstigt att man kan fundera så mycket på vad man ska lyfta fram i bild när det redan finns en text, men jag funderar också mycket på vad det är som jag berättar, vad min version av storyn är. Texten är halva boken, men jag berättar den andra halvan.”

Ibland pågår det också flera saker samtidigt i bilden, kanske också sådant som inte nämns i texten.

”En bok behöver ibland vitt och luftighet för att inte bli för tjock!” säger Lucander. Det vita är en estetisk fråga för henne och hon kan välja att låta bli att fylla i färg i konturer av rent visuella skäl, men för läsaren får de ytterligare en dimension i och med att man kan se dem som minnen, drömmar eller föreställningar.

För Lucander är det också viktigt att inte fastna i föreställningen om att det måste se ut på ett visst sätt. ”Man får inte bli för nitisk eller pedantisk, utan det räcker om man ger en hint om att det är så här det ser ut till läsaren.” Här känner hon också ett behov att utvecklas:

”Jag borde släppa mig mera och vara friare! Jag måste hela tiden öva mig på att vara modigare! Om man tittar på illustratörer som gjort flera böcker ser man just att de kan det här: de förenklar, förtydligare och blir friare för varje bok” säger hon och fortsätter:

”Jag vill också lära mig att inte fastna så mycket i ett uttryck utan våga prova mig fram. Där är Eva Lindström med sina vilda, galna böcker en förebild.”

Ändå känner Lucander tacksamhet över att hon, som hon uttrycker det, ”bara halkat in i allt det här på ett bananskal”. Hon säger att hon inte riktigt förstår hur allt egentligen började och hur det på sätt och vis ändå gått så lätt.

Och vad är då det allra bästa med hennes illustratörskap?

”Att jag är fri, får göra det jag älskar, får disponera min tid, är lyckligt lottad som har ett arbetsrum med två andra illustratörer och vi stöder varandra och har roligt ihop. I själva illustrerandet är det roligaste att sätta en utmaning för sig själv, lyckas med den och få kicks!” säger hon med ett skratt. ”Ibland kan kicksen bli en börda, men de hjälper mig på traven och gör att jag aldrig har tråkigt.”

Vastaa

Täytä tietosi alle tai klikkaa kuvaketta kirjautuaksesi sisään:

WordPress.com-logo

Olet kommentoimassa WordPress.com -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Google photo

Olet kommentoimassa Google -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Twitter-kuva

Olet kommentoimassa Twitter -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Facebook-kuva

Olet kommentoimassa Facebook -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Muodostetaan yhteyttä palveluun %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.