Kunniamaininta: Madeleine Stjernberg

Berättelsen

Jag lutar mig tillbaka och studerar marknadsplatsen nedanför mig. En gång om året kommer folk från hela riket hit för att sälja sina varor. Jag tycker om att klättra upp i eken på kullen och med solen i ryggen studera alla färggranna figurer som skyndar av och an runt stånden. Om man lyssnar riktigt noga kan man höra minst femtio olika språk och dialekter.

Jag funderar ibland över vad som egentligen skiljer oss åt. Vi må se olika ut, men vi är ändå människor. Alla andra tider på året är de olika folken isolerade från varandra, och tvister är inte ovanliga. Det är orsaken till att jag älskar marknadsdagen. Alla kan träffas utan att någonting händer. Alla är trots allt beroende av den här dagen, inklusive jag.

Jag säljer örter. Inte örter för matlagning, utan örter mot olika sorters krämpor och sjukdomar. Jag brukar tjäna tillräckligt mycket på marknaden för att kunna leva resten av året utan att svälta. Jag är ganska lyckligt lottad om man tänker efter.

Jag klättrar ner ur trädet och börjar gå mot torget. Jag har ett stånd i utkanten, vilket passar mig utmärkt. Jag får sköta mig själv i lugn och ro utan att andra försäljare lägger sig i.

Medan jag spänner upp försäljningstältet och ställer fram mina varor hör jag hur någon försiktigt knackar på disken jag har i öppningen av tältet.

–      Ursäkta?

Jag tittar upp och möter ett par bruna ögon som tittar tillbaka på mig.

–      Ja? svarar jag.

–      Jag ber om ursäkt för att jag stör, men jag har fallit och slagit mig och jag undrar om du skulle kunna hjälpa mig.

Kvinnan håller fram en smal arm och jag kan genast se att den är bruten. Jag vinkar åt henne att komma in och sätta sig på en upp och nervänd trälåda. Försiktigt tar jag hennes arm och börjar känna på den. När jag kommer till stället där jag tror benet är av fräser hon till och drar tillbaka sin arm. Generat sträcker hon genast tillbaka den och ber om ursäkt. Jag småler för mig själv.

–      Armen är tyvärr bruten, säger jag. Du kommer inte att kunna använda den på ett tag.

Jag stiger upp och börjar rota bland mina saker. Var lade jag gipset nu igen?

Kvinnan suckar och jag ser i ögonvrån hur hon studerar sin arm.

–      Jag kommer att gipsa den så att benet kan växa ihop i lugn och ro, fortsätter jag. Benbrottet är inte allvarligt så armen borde bli helt återställd.

Äntligen hittar jag gipset och tar fram det och allt annat jag behöver. För att distrahera kvinnan från smärtan börjar jag tala.

–      Så varifrån är du?

Hon tittar frågande på mig men svarar ändå.

–      Jag kommer från sydväst.

Smart, tänker jag. Jag skulle inte heller genast ha öppnat mig för en främling.

–      Har du familj? fortsätter jag.

–      Nej, jag bor i ett flyktingläger.

–      Jaså, hur är det?

Jag märker hur kvinnan sakta men säkert börjar inse att jag inte vill henne något särskilt, utan att det bara är frågan om kallprat.

–      Det är väldigt intressant att se hur alla kulturer möts på ett ställe, berättar hon. Och alla har en egen historia om hur de hamnade där.

Jag nickar och börjar vira vadd runt bomullsstrumpan som jag trätt på hennes arm.

–      Vad sysslar ni med på dagarna?

–      Alla måste hjälpas åt att hålla igång lägret, förklarar kvinnan entusiastiskt. Personligen ser jag till att alla har någonstans att sova och att alla har vad de behöver. Vi odlar vår mat själva, men vissa saker måste köpas och därför är jag här. Speciellt mycket ståhej blir det inför alla högtiderna. På grund av att det finns så många olika kulturer så firar vi kanske tio, elva stycken per solvarv.

Hon pausar när jag reser mig för att blanda ihop gipset. Jag vill inte att hon skall sluta prata, det är trevligt att höra någon annans berättelse då och då.

–      Hur fungerar det med så många olika människor på samma ställe?

–      Man skulle kunna tro att det inte skulle fungera så bra, med tanke på alla tvister mellan de olika folken, praktiskt talat kvittrar hon vidare. Personligen tror jag att om en av flyktingarna skulle placeras i en by så skulle det inte fungera lika bra. Det borde inte vara så, men tyvärr är det vårt samhälle idag. På flyktinglägret har vi däremot alla olika bakgrunder och historier, så man smälter lätt in. Självklart uppstår det bråk, men det är bara småsaker som lätt går att lösa. Bråk är ingenting man kommer ifrån när en stor grupp människor bor på samma ställe. Det största problemet är språkbarriärerna som uppstår när någon anländer. Därför är nya människor i allmänhet tysta och slutna, men genast de lär sig allmänspråket så brukar de visa sig vara väldigt pratsamma. Och det alla har gemensamt är att de vill dela med sig av sin historia. På kvällarna brukar vi ha historiestunder och speciellt de yngre uppskattar alltid dem.

Kvinnan pausar när jag börjar linda gipsdränkta gasbindor runt hennes arm.

–      Det verkar som om ni alltid har det trevligt, säger jag.

Hon får en allvarlig min.

–      Jag vet att jag för fram flyktinglägret som sådant, men det stämmer faktiskt inte alltid. Folk som kommer dit har ibland sett och upplevt sådant som ingen borde behöva gå igenom. Vi satsar ganska mycket på mentalvården, och så hjälper det såklart att de andra flyktingarna har gått igenom liknande grejer. Det och att sedan se till att flyktingarna får nya liv är vårt huvudsakliga arbete. Förra månvarvet till exempel lyckades vi få in en av de yngre i en skola. Det är en av sakerna jag älskar med mitt arbete; att få se människor som är trasiga komma till lägret och sakta men säkert läka för att sedan bege sig ut i världen. Och jag tror att lägret har en positiv inverkan på alla. Innan jag kom dit hade jag samma inställning som alla andra. Under hela min uppväxt har jag blivit sagd att alla som inte är som en själv inte är lika mycket värda. Men sedan jag kommit till lägret har jag insett hur fel jag hade. Jag har själv en dotter och jag försöker lära henne att alla är olika men inte mindre värda för det, och att man borde lära sig av deras sätt att leva.

Jag nickar för mig själv, samtidigt som jag fäster gipset med lite snöre.

–      Känns det bra så? Gipset är inte för spänt?

–      Nej då, svarar hon och studerar sin arm.

–      Det kommer att ta ett dygn för gipset att torka. Efter det kan du använda armen men belasta inte den för mycket. Om två månvarv skall gipset skäras upp och tas bort. Efter det kan du försiktigt börja belasta armen och träna upp styrkan igen.

Jag räcker henne en burk.

–      Om smärtan blir olidlig skall du äta ett blad. Vänta sex timmar mellan varje blad och amma inte om du ätit ett. Om du tar ett blad så var extra försiktig att du inte skadar armen ännu mer.

Kvinnan nickar och sträcker sig efter sin börs.

–      Hur mycket vill du…?

–      Du behöver inte betala, avbryter jag. Jag fick en historia och det är mer än tillräckligt.

Kvinnan sätter burken i sin väska och ler tacksamt.

–      Tusen tack…?

–      Yuki, fyller jag i. Jag heter Yuki.

–      Tusen tack Yuki! säger kvinnan. Om du någonsin råkar ha dina vägar förbi Drottningviken så kom till flyktinglägret och fråga efter Reyna. Lägret ligger söder om björkskogen.

Jag lutar mig mot disken och tittar efter Reyna som stiger in i en vagn och åker iväg. Jag öppnar mitt stånd och är nöjd med vetskapen om att jag är en historia rikare. Och vem vet, kanske jag besöker Reyna någon gång.

Vastaa

Täytä tietosi alle tai klikkaa kuvaketta kirjautuaksesi sisään:

WordPress.com-logo

Olet kommentoimassa WordPress.com -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Google photo

Olet kommentoimassa Google -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Twitter-kuva

Olet kommentoimassa Twitter -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Facebook-kuva

Olet kommentoimassa Facebook -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Muodostetaan yhteyttä palveluun %s